Bo Andersson blev döv i en hjärnhinneinflammation våren 1976. Det ledde till ett nytt eller förstärkt intresse - för musik. För att bättre förstå vad som hänt ville han veta mer om vad han förlorat. Han började fundera på vad fördomar och missförstånd om dövheten kan innebära. Livet som döv blev ju inte alls den minuspost i tillvaron som många föreställer sig. Musiken var fortfarande intressant. Han insåg också att en av de svåra förlusterna var oförmågan att uppleva tystnad, för att uppleva tystnad måste man ha friska öron. Efter ett långt yrkesliv som journalist, författare och dramatiker började han göra anteckningar. Anteckningarna växte och blev en bok.
